Det har gått 23 dagar sedan kraschen. Jag for till Gotland med stora förhoppningar om att göra en god insats som kommunikatör under Almedalsveckan och att få lyssna till några intressanta föredrag om sådant som intresserar mig: kommunikation såklart, min profession, men även friskvård, idrott, ungdomar, utbildning, ja, det finns ju så mycket att förkovra sig i och utveckla. Av detta blev intet.

Söndag eftermiddag hade jag fått nyckeln till mitt boende och en lånecykel, en mountainbike av äldre modell med enbart handbroms. Ingen tillhörande hjälm. Jag hade haft en romantisk bild av en gammal damcykel med korg – inte en tanke på att hjälm borde medföras till ön. Nu stod jag där, tveksam, med min kumpan under veckan, cykeln som skulle ta mig till och från jobbet. Jag gillar verkligen inte cyklar utan fotbroms, men provcyklade vägen till det vackra huset alldeles intill Almedalen och havet som HSB hade hyrt och där jag skulle jobba, och det kändes okej. Jag deltog i ett planeringsmöte med mina kollegor söndag kväll. Allt var förberett för några intensiva och roliga dagar med massor av aktiviteter för intresserade, kunder, samarbetspartners och medarbetare.

Måndag morgon var jag klar i god tid, vi skulle inte samlas förrän klockan nio. Jag körde samma väg som kvällen innan. I den långa nedförsbacken mot färjorna (den kallas tydligen Mördarbacken – så passande…och skrämmande…), strax utanför Almedalen, tog vinden tag i min kepa. Reflexmässigt förde jag ena handen mot huvudet för att fånga kepan, men den flög ändå av. Jag behövde stanna och bromsade in – men jag knep handbromsen alldeles för snabbt! Framhjulet tvärnitade och bakdäcket sparkade bakut. Jag minns att jag tänkte ”Men vad fan, jag ska ju jobba!” strax innan jag kastades av och voltade ner mot asfalten. Den första smällen tog vänster skulderblad och rygg. Den andra tog vänster sida av pannan. Pang! Jag kan fortfarande höra det otäcka ljudet av när huvudet slår i asfalten. Ryggsäcken med dator, kamera och annan utrustning fungerade troligen som en ryggplatta. Kamerans display krossades trots att den låg väl inbäddad. Jackan sprack. (Kan nog tacka min lyckliga stjärna för den gymnastik- och voltträning jag deltagit i under våren – jag måste ha hållit in hakan under ”parkourvolten”, vilket kanske räddade mitt ansikte från ännu större skada.)

Härifrån är mina minnen ganska suddiga. Jag kravlar mig upp och drar cykeln in till trottoarkanten, hämtar min kepa som ligger en bit bort och hittar även mina glasögon på asfalten, som måste ha flugit av i volten. En kvinna som joggar uppför backen, och som måste ha sett hela olyckan nedifrån, rusar fram till mig. Den första ängeln jag träffar den dagen. Jag minns inte vad vi säger eller hur lång tid som passerar, men hon står kvar med mig tills en bil kommer och stannar, en van, och hon gör upp med chauffören att han ska ta mig till sjukvård. Mannen i vanen, den andra ängeln, lägger in cykeln i vanen och kör ner mot Almedalen. I vägspärren (stort säkerhetspådrag med tanke på alla säkerhetsrisker) berättar vakten att sjukvårdarna precis har kört in i gyttret av människor och företagstält, och han kontaktar i stället räddningstjänsten. Vi väntar i en rondell. Hela min kropp skakar av chock. Mannen ger mig en kall burk läsk, som jag ömsom försöker dricka ur med darrande händer och ömsom trycker mot min panna, där jag nu fått en bula som är så stor att jag kan se den om jag tittar snett uppåt. Jag får kontakt med mina kollegor och en av dem, Lotta, kommer cyklade för att finnas vid min sida, den tredje ängeln.

Två brandmän kommer till vanen och de konstaterar att jag behöver akutsjukvård. De gör upp med mannen att han ska köra mig dit. Vi åker runt hela Visby, utanför muren och myllret av människor, medan min kollega cyklar längs vattnet, och vi kommer samtidigt fram till Visby lasarett och akutmottagningen. Här finns ett helt himmelrike av kompetenta änglar. De tar emot mig direkt, tvättar mina sår, röntgar min armbåge, syr ihop den och talar lugnande till mig. Flera gånger får jag redogöra för vad som hänt. De misstänker hjärnskakning. Jag är så trött, så trött, och blundar, vill sova. Lotta håller mig hela tiden i handen, torkar mina tårar som oavbrutet rinner nedför kinderna, uppmanar mig att andas och håller mig vid gott mod. Darrningarna avtar och jag kan några timmar senare tillsammans med Lotta gå på egna ben till HSB-huset där vi ska jobba. Jag är i chock och tror fortfarande att jag ska kunna jobba. Några blåmärken och en skadad armbåge ska väl inte stoppa mig!

Hela första och andra dagen ligger jag i ett av rummen i HSB-huset. (Bilden tog jag från sjuksängen – inte alla som har havsutsikt i den situationen!) Jag är så trött, orkar ingenting och det är först i slutet av den andra dagen, då blod börjar samlas runt mitt vänstra öga i värsta blåögat, som jag inser att jag inte kommer att kunna jobba alls. Jag ser ut som om jag blivit misshandlad eller ska på halloweenparty. Förutom bulan och den ihållande huvudvärken har jag blåmärken längs benen och sår på skulderblad, ben och armbåge. I övrigt är kroppen hel. Inga brutna ben, alla tänder i behåll.

Jag får hjälp med det mesta. Det är en ovan situation och inte alls komfortabel för mig (men säkert nyttig!). I stället för att vara en resurs har jag blivit en börda (min tolkning, inte andras). Det brukar vara jag som hjälper. Nu är det mina kollegor – änglar hela bunten – som täcker upp för mig, kommer in och tittar till mig, ger mig vatten och mat, öppnar fönstret och släpper in frisk luft, byter blodiga plåster mot rena, kollar att jag inte mår illa och får hjärnskakning, ser till att mina skamfilade glasögon justeras av en optiker.

Det är också under den andra dagen jag börjar inse hur nära det var att jag miste livet. Den joggande kvinnan, som jag får veta kommer till HSB-huset några dagar senare för att höra hur det är med mig (så fint), är nog inte den första ängeln jag träffar i samband med olyckan. Jag hade nog änglavakt redan innan. Så säger åtminstone alla jag möter, när jag visar mitt öga bakom de mörka solglasögonen: ”Du hade änglavakt!” Det är en chockartad upplevelse att inse detta och jag gråter både av chock över vad skört livet är, men framförallt av lättnad och tacksamhet över att leva.

Min nyvunne vän Janne, som jag lärde känna på Hawaii i januari och som råkar befinna sig i Visby, tar emot mig när jag lämnar HSB-huset. Innan han skjutsar mig till mitt boende lyssnar vi på Annie Lööfs tal tillsammans med hans barn och hund. (Som för övrigt slickar på mitt ben när jag ligger där på gräsmattan i hjärtat av Almedalen och lyssnar på talet. Janne tolkar det som att Bella, som hunden heter, gillar mig, men jag kontrar snabbt med att hon slickar var från ett av mina sår…whiii och blä!) Det blir den enda input utifrån jag får från alla tusentals aktiviteter som pågår de här dagarna.

Almedalsveckan får ett snöpligt slut. Alla spännande föredrag och roliga mingel och fester jag hade sett fram emot får vänta till en annan gång.

Jag flyger hem tidigare än beräknat. Tusentals tankar och många känslor härjar fortfarande i mig. Jag skulle så gärna vilja tacka kvinnan och mannen som hjälpte mig, men jag vet inte ens vad de heter. Jag vilar och försöker ta en dag i taget. Jag lyssnar på radions sommarpratare och läser en massa. Mitt i allt detta håller jag på att flytta från ett hus där jag bott de senaste tjugo åren till en trea. Änglar omger mig, min familj och mina vänner – utan dem skulle det inte gå. Men det kommer att ta tid. Tålamod, tålamod!

I går cyklade jag en kort bit och det kändes lite läskigt, men jag gjorde det i alla fall. I dag gjorde jag min första solhälsning efter olyckan. Det gjorde ont i vänster skulderblad och i båda knäna, men kroppen läker fint på utsidan. Det tar längre tid på insidan, för själen. Jag tror skrivandet kan hjälpa mig. Därav bloggen. Jag har inte orkat berätta om olyckan i sociala kanaler tidigare. När döden kom nära var det andra saker som kändes viktigare. Men nu vill jag berätta, för jag vill att du ska veta – trots att det inte syns så mycket på utsidan längre – att jag är tilltufsad i själ och hjärta och inte riktigt samma person som innan olyckan;

Nu värdesätter och älskar jag livet om möjligt ännu mer!

<3 <3 <3