Jag vet knappt var jag ska börja, så himla mycket har hänt
sedan sist jag skrev här. Inte trodde jag någon var intresserad av det jag
skrev heller, utan att det mest var för min egen skull jag skrev. Men så har
några vänner hört av sig och undrat om jag inte ska skriva en blogg om mina
husplaner (ja, jag planerar att bygga ett hus, hjälp!) och så i dag när jag
pratade med min äldsta dotter som firade ”för-Valborg” i Uppsala med några
vänner, gav hon luren vidare till en av sina vänner, som sa några snälla ord
och efterlyste nya texter i min blogg! Det är ju fantastiskt om unga människor
också är intresserade av att läsa det jag skriver! Och jag vill verkligen
finnas där för vår framtid om jag på minsta sätt kan bidra till en bättre
värld.

Hösten blev riktigt tung. Det låg i luften och när #metoo
startade vällde gamla, gömda minnen över mig likt dementorerna i Harry Potter.
Svart, kall, otäck kyla med skam och skuld och dödsskräck, som svepte in mig i
en sörja och jag var bara tvungen att berätta för någon. Och gud, vad jag har
berättat. Vilken process det blev. Men om detta ska jag skriva någon annan gång,
för jag är inte riktigt mogen att gå ut med mitt ”darkness” i offentligheten
ännu, jag har några saker att göra först. Men det kommer nog…senare…


Dagen före nyårsaftonen åkte jag till Zanzibar på en
yogaresa i förhoppning om att hela mig själv. Den lilla ön som ligger utanför
Tanzanias kust och som inte är större än Gotland, sägs ha en helande kraft. Där
skulle en av mina yogaledare hålla en yogakurs, så det kändes bra att åka själv
och veta att kända människor fanns på plats vid ankomst. Och vilken resa det
blev – snacka om helande! Jag kom hem som en pånyttfödd människa.


Jag landade sent på nyårsaftonen, och det var becksvart när jag
kom ut från den lilla flygplatsen. Alla andra på mitt plan hade redan åkt iväg,
men eftersom min resväska försvann var jag tvungen att göra en anmälan som tog
en stund, så där kom jag ut som ensam, vit kvinna – och hundra vita ögon och
massor av vita tänder stirrade på mig i natten, och jag blev först väldigt rädd!
Sedan insåg jag: det är mörkhyade människor, jag är i Afrika, det här är de
lokala taxichaufförerna. En av dem körde mig till Mustapha´s Place där jag
bodde under mina tio dygn på ön. Väl framme var nyårsfesten i full gång; mat,
trummor, massor av människor som dansade, och så Eva, en bekant hemifrån som
tog emot mig. Vi hoppade in det nya året på danskt vis (några danska turister
ledde oss i nedräkningen) och sedan stupade jag i säng; jag hade ju varit på
resande fot i över ett dygn!


Morgonen därpå mötte mig solen, värmen, en underbar frukost,
en vidunderlig strand och det enorma havet. Dagarna flöt in i varandra. Vi
yogade med tema elementen; kompletterade jord med en utflykt till en farm
(paradisets frukter och kryddor mötte oss – dofter, smaker, synintryck var
storartade), vatten med snorkeltur (ett av världens bästa snorkelvatten sägs
det, det var bara att doppa ner ansiktet så var vi mitt inne i det vackraste av
vackra saltvattensakvarier), och så fortsatte det. Jag fick massage av Juliette, en kvinna
som jobbade på Mustapha´s; hon hade magiska fingrar och hon gjorde även en
hennatatuering på min arm på fri hand, wow! Jag provade healing som jag varit
så skeptisk till, och det var nog bland det bästa jag gjort, jag fick en enorm
hjälp i min läkningsprocess. Tänk om fler kunde vara mindre skeptiska och
faktiskt våga prova, då skulle fler förmodligen må bättre, för man får en enorm
kontakt med sig själv. Det finns såklart andra sätt att söka stillhet och frid också,
det är bara så sällan vi tar chansen. Jag tänker särskilt på unga människor som
Avicii, eller Tim som den olycklige pojken hette, att han skulle ha behövt det.
Och även andra stressade själar som inte är världsartister men som skulle må
bättre om de stannade upp en stund och reflekterade över sitt liv.


Jag läste böcker (”I det sista regnet” av Janesh Vaidya och ”Ju
mindre du gör desto mer får du gjort” av Tommy Hellsten), jag gick långa
ensamma promenader längs stranden, jag vilade, simmade, njöt av värmen och
solen. Mådde bra! Jag träffade människor från orten som aldrig varit någon
annanstans än på ön, jag hängde särskilt med en av dem, Chaggy, som bland annat
visade mig det hus han håller på att bygga. På Zanzibar får du inte gifta dig
förrän du har ett hus åt din fru och dina framtida barn! Banklån är inte ett
alternativ för majoriteten av befolkningen, så det gäller att spara pengar,
köpa byggmaterial när du kan, och sakta, sakta bygga ditt hus. Han räknade med
att vara klar om fem-sex år. Snacka om kontraster med hur vi gör i vårt land;
här ska det gå så snabbt, vi lånar pengar av banken och köper eller bygger
nytt. Kanske något mitt emellan är att föredra?


Jag blev inspirerad av hustanken och tänkte på min nya
målbildstavla som jag gjorde i slutet av sommaren (den förra var jag ju i princip
klar med, hade check på så mycket att jag behövde en ny). På den finns en bild
av ett litet hus med rubrikerna FRÅN SLITEN BOD TILL DRÖMHUS, DRÖMSLOTTET, SKAPA
och BALANS. Det kanske var dags att gå vidare?


Stärkt av min resa och fylld av inre ro, frid och balans,
lät jag tanken löpa fritt och i slutet av februari, med det Zanzibar-sandfyllda
halsbandet om halsen, sa jag upp mitt hyreskontrakt. Jag är redo att lämna mitt
underbara näste där törnar stuckit mig, tårar i överflöd runnit längs mina
kinder, där kropp och själ åkt berg-och-dalbana, men också där jag haft mycket
roligt, med många förtroliga samtal och där jag druckit massor av bubbel (även
alkoholfritt!) och skrattat med vänner. För att till slut hamna i en skön
känsla av att vara färdig här. Jag har landat och nu är det dags att flyga
vidare.


Planen är att flytta till stugan under sommaren och när den
lider mot sitt slut ska jag låta riva den för att ge plats åt ett nytt hus.
Under tiden får jag bo i mina föräldrars stuga som ligger bara några minuters
promenad från min tomt. Processen är igång. Förra veckan lämnade jag in en strandskyddsansökan.
Nu håller en arkitekt på att rita efter en önskelista med ”måste ha” och ”skulle
vilja ha”. Det är spännande och läskigt på samma gång. Jag och min exman ritade
planlösningar i över tio år, så jag är ganska säker på vad jag vill ha. Nu gör
jag det själv och det känns bra!

Dåraktigt eller modigt? Kanske båda. Det blir en utmaning
att bo där med tanke på mina resor till och från jobbet. Och särskilt under
vintern, när det kommer att vara mörkt både när jag åker vid sextiden på morgonen och
mörkt när jag kommer hem igen på kvällen; då blir det spännande att upptäcka
hur jag trivs i mitt eget sällskap. Tur att jag är så himla trevlig! 😉


Och en sak är jag säker på; för mig är Lakbäck den bästa platsen på
jorden; där har jag tillbringat alla mina somrar, och där, på klipporna vid
havet, hämtar jag kraft när jag behöver. Är det någonstans jag ska bygga mitt
bo så är det precis där. Med inspiration från den helande ön. Asante sana (tack så mycket) Zanzibar! <3