Blog Image

YogasagorBloggen

Om bloggen

Den första yogasagan skrev jag med min yngsta dotter för många år sedan. Sedan fortsatte vi att fantisera och leka fram fler sagor. Vi använde dem inom familjeyoga och barnyoga. Nu finns några av sagorna utgivna i bokform och jag är stolt som en tupp. Yogasagorna vänder sig i första hand till barn. Min blogg däremot skriver jag för vuxna som vill veta mer om vem jag är och livet kring yogasagorna.


Cykelolyckan

Juli 2017 Posted on 26 Jul, 2017 14:35


Det har gått 23 dagar sedan kraschen. Jag for till Gotland
med stora förhoppningar om att göra en god insats som kommunikatör under
Almedalsveckan och att få lyssna till några intressanta föredrag om sådant som
intresserar mig: kommunikation såklart, min profession, men även friskvård,
idrott, ungdomar, utbildning, ja, det finns ju så mycket att förkovra sig i och
utveckla. Av detta blev intet.

Söndag eftermiddag hade jag fått nyckeln till mitt boende
och en lånecykel, en mountainbike av äldre modell med enbart handbroms. Ingen
tillhörande hjälm. Jag hade haft en romantisk bild av en gammal damcykel med
korg – inte en tanke på att hjälm borde medföras till ön. Nu stod jag där,
tveksam, med min kumpan under veckan, cykeln som skulle ta mig till och från
jobbet. Jag gillar verkligen inte cyklar utan fotbroms, men provcyklade vägen
till det vackra huset alldeles intill Almedalen och havet som HSB hade hyrt och
där jag skulle jobba, och det kändes okej. Jag deltog i ett planeringsmöte med
mina kollegor söndag kväll. Allt var förberett för några intensiva och roliga
dagar med massor av aktiviteter för intresserade, kunder, samarbetspartners och
medarbetare.

Måndag morgon var jag klar i god tid, vi skulle inte samlas
förrän klockan nio. Jag körde samma väg som kvällen innan. I den långa
nedförsbacken mot färjorna (den kallas tydligen Mördarbacken – så passande…och
skrämmande…), strax utanför Almedalen, tog vinden tag i min kepa. Reflexmässigt
förde jag ena handen mot huvudet för att fånga kepan, men den flög ändå av. Jag
behövde stanna och bromsade in – men jag knep handbromsen alldeles för snabbt!
Framhjulet tvärnitade och bakdäcket sparkade bakut. Jag minns att jag tänkte
”Men vad fan, jag ska ju jobba!” strax innan jag kastades av och voltade ner
mot asfalten. Den första smällen tog vänster skulderblad och rygg. Den andra
tog vänster sida av pannan. Pang! Jag kan fortfarande höra det otäcka ljudet av
när huvudet slår i asfalten. Ryggsäcken med dator, kamera och annan utrustning
fungerade troligen som en ryggplatta. Kamerans display krossades trots att den
låg väl inbäddad. Jackan sprack. (Kan nog tacka min lyckliga stjärna för den
gymnastik- och voltträning jag deltagit i under våren – jag måste ha hållit in
hakan under ”parkourvolten”, vilket kanske räddade mitt ansikte från ännu
större skada.)

Härifrån är mina minnen ganska suddiga. Jag kravlar mig upp
och drar cykeln in till trottoarkanten, hämtar min kepa som ligger en bit bort
och hittar även mina glasögon på asfalten, som måste ha flugit av i volten. En
kvinna som joggar uppför backen, och som måste ha sett hela olyckan nedifrån,
rusar fram till mig. Den första ängeln jag träffar den dagen. Jag minns inte
vad vi säger eller hur lång tid som passerar, men hon står kvar med mig tills
en bil kommer och stannar, en van, och hon gör upp med chauffören att han ska
ta mig till sjukvård. Mannen i vanen, den andra ängeln, lägger in cykeln i
vanen och kör ner mot Almedalen. I vägspärren (stort säkerhetspådrag med tanke
på alla säkerhetsrisker) berättar vakten att sjukvårdarna precis har kört in i
gyttret av människor och företagstält, och han kontaktar i stället räddningstjänsten.
Vi väntar i en rondell. Hela min kropp skakar av chock. Mannen ger mig en kall
burk läsk, som jag ömsom försöker dricka ur med darrande händer och ömsom
trycker mot min panna, där jag nu fått en bula som är så stor att jag kan se
den om jag tittar snett uppåt. Jag får kontakt med mina kollegor och en av dem,
Lotta, kommer cyklade för att finnas vid min sida, den tredje ängeln.

Två brandmän kommer till vanen och de konstaterar att jag
behöver akutsjukvård. De gör upp med mannen att han ska köra mig dit. Vi åker
runt hela Visby, utanför muren och myllret av människor, medan min kollega
cyklar längs vattnet, och vi kommer samtidigt fram till Visby lasarett och akutmottagningen.
Här finns ett helt himmelrike av kompetenta änglar. De tar emot mig direkt,
tvättar mina sår, röntgar min armbåge, syr ihop den och talar lugnande till
mig. Flera gånger får jag redogöra för vad som hänt. De misstänker
hjärnskakning. Jag är så trött, så trött, och blundar, vill sova. Lotta håller
mig hela tiden i handen, torkar mina tårar som oavbrutet rinner nedför kinderna,
uppmanar mig att andas och håller mig vid gott mod. Darrningarna avtar och jag
kan några timmar senare tillsammans med Lotta gå på egna ben till HSB-huset där
vi ska jobba. Jag är i chock och tror fortfarande att jag ska kunna jobba.
Några blåmärken och en skadad armbåge ska väl inte stoppa mig!

Hela första och andra dagen ligger jag i ett av rummen i
HSB-huset. (Bilden tog jag från sjuksängen – inte alla som har
havsutsikt i den situationen!) Jag är så trött, orkar ingenting och det är
först i slutet av den andra dagen, då blod börjar samlas runt mitt vänstra öga
i värsta blåögat, som jag inser att jag inte kommer att kunna jobba alls. Jag
ser ut som om jag blivit misshandlad eller ska på halloweenparty. Förutom bulan
och den ihållande huvudvärken har jag blåmärken längs benen och sår på
skulderblad, ben och armbåge. I övrigt är kroppen hel. Inga brutna ben, alla
tänder i behåll.

Jag får hjälp med det mesta. Det är en ovan situation och
inte alls komfortabel för mig (men säkert nyttig!). I stället för att vara en
resurs har jag blivit en börda (min tolkning, inte andras). Det brukar vara jag
som hjälper. Nu är det mina kollegor – änglar hela bunten – som täcker upp för
mig, kommer in och tittar till mig, ger mig vatten och mat, öppnar fönstret och
släpper in frisk luft, byter blodiga plåster mot rena, kollar att jag inte mår
illa och får hjärnskakning, ser till att mina skamfilade glasögon justeras av
en optiker.

Det är också under den andra dagen jag börjar inse hur nära
det var att jag miste livet. Den joggande kvinnan, som jag får veta kommer till
HSB-huset några dagar senare för att höra hur det är med mig (så fint), är nog
inte den första ängeln jag träffar i samband med olyckan. Jag hade nog
änglavakt redan innan. Så säger åtminstone alla jag möter, när jag visar mitt
öga bakom de mörka solglasögonen: ”Du hade änglavakt!” Det är en chockartad
upplevelse att inse detta och jag gråter både av chock över vad skört livet är,
men framförallt av lättnad och tacksamhet över att leva.

Min nyvunne vän Janne, som jag lärde känna på Hawaii i
januari och som råkar befinna sig i Visby, tar emot mig när jag lämnar
HSB-huset. Innan han skjutsar mig till mitt boende lyssnar vi på Annie Lööfs
tal tillsammans med hans barn och hund. (Som för övrigt slickar på mitt ben när
jag ligger där på gräsmattan i hjärtat av Almedalen och lyssnar på talet. Janne tolkar det som att Bella, som hunden heter,
gillar mig, men jag kontrar snabbt med att hon slickar var från ett av mina
sår…whiii och blä!) Det blir den enda input utifrån jag får från alla tusentals
aktiviteter som pågår de här dagarna. Almedalsveckan får ett snöpligt slut.
Alla spännande föredrag och roliga mingel och fester jag hade sett fram emot
får vänta till en annan gång.

Jag flyger hem tidigare än beräknat. Tusentals tankar och
många känslor härjar fortfarande i mig. Jag skulle så gärna vilja tacka kvinnan
och mannen som hjälpte mig, men jag vet inte ens vad de heter. Jag vilar och
försöker ta en dag i taget. Jag lyssnar på radions sommarpratare och läser en
massa. Mitt i allt detta håller jag på att flytta från ett hus där jag bott de
senaste tjugo åren till en trea. Änglar omger mig, min familj och mina vänner –
utan dem skulle det inte gå. Men det kommer att ta tid. Tålamod, tålamod!

I går cyklade jag en kort bit och det kändes lite läskigt,
men jag gjorde det i alla fall. I dag gjorde jag min första solhälsning efter
olyckan. Det gjorde ont i vänster skulderblad och i båda knäna, men kroppen
läker fint på utsidan. Det tar längre tid på insidan, för själen. Jag tror
skrivandet kan hjälpa mig. Därav bloggen. Jag har inte orkat berätta om olyckan
i sociala kanaler tidigare. När döden kom nära var det andra saker som kändes
viktigare. Men nu vill jag berätta, för jag vill att du ska veta – trots att
det inte syns så mycket på utsidan längre – att jag är tilltufsad i själ och
hjärta och inte riktigt samma person som innan olyckan;

Nu värdesätter och älskar jag livet om möjligt ännu mer!

<3 <3 <3



Målbildstavlan

Juli 2017 Posted on 23 Jul, 2017 22:09


Den här målbildstavlan förändrade allt. Jag gjorde den för ett och ett halvt år sedan under en halvdagskurs, då ett gäng kvinnor (som deltagarna oftast är när det gäller dylika saker) träffades i en sjöbod i centrala Hudiksvall och skapade (högst privata) målbilder under delvis vägledd meditation. Jag hade aldrig tidigare gjort en målbild på detta sätt, utan hade tidigare jobbat med tidsaxlar, texter och listor – så långt från meditation du kan tänka dig.

Nu fick mina delmål samlas i en kreativ bild som jag inte förstod mycket av då. Nu, så här i efterhand, kan jag konstatera att många delar i min skapelse gått i uppfyllelse, eller är på väg att bli verklighet. Andra har kraschat, för att ta nya vägar.

Några exempel:

Högst upp finns en flicka som åker zipline. Jag har inget minne av att jag klippte ur den bilden ur någon tidning och det var först efter en resa till Thailand förra våren, då jag faktiskt provade på zipline för att utmana min höjdrädsla, som jag upptäckte henne när jag kom hem. Då blev jag helt paff. Kan en bild verkligen påverka så? Det fick mig att skärskåda övriga delar i målbildstavlan.

Ser du att det står MORGONPIGG med stora versaler mitt i bilden? Jag pendlar fyra dagar i veckan och då behöver jag stiga upp vid femtiden för att hinna med tåget. Det var pest och pina för mig, kvällsmänniska som jag är. Men tro det eller ej, nu går det riktigt bra att komma upp. Och vilka naturupplevelser jag fått uppleva under våren: Sprakande soluppgångar i rosa, rött och guld. Rävungar som leker vid en lada i gryningen. Rådjur och tranor som äter frukost på ängarna där tåget susar fram.

Det finns två (!) världskartor. Jag gillar att resa och ville öka på dosen av långa resor. Kanske var det på grund av de båda världskartorna som jag tog mig ända till Hawaii i början av året! Det var en omtumlande resa på många sätt, som jag säkert får anledning att återkomma till.

“Tågbyte” hade jag först mycket svårt att definiera, men nu börjar jag förstå innebörden. Jag har det senaste halvåret lagt min egen konsultfirma i träda och tagit en heltidsanställning som kommunikationsstrateg. Det är ju ett professionellt tågbyte och som faktiskt var ett jobbigt beslut att fatta. Att lägga sin egen bebis i dvala och ge sig hän ett annat företag var ingen lätt sak. Men det var ändå betydligt enklare än mitt andra, privata, tågbyte, nämligen att lämna en lång och fin relation för att starta om som ensamstående mamma. Det påverkar ju så många fler än bara mig och dem jag jobbar med.

Ser du den lilla boken som det står “Möjlig att uppfylla” på? Det skulle visa sig bli min första bok, Yogasagor för barn. Det är ju en hel bokhylla fylld med böcker i bilden också, så det blir spännande att följa utvecklingen..!

Jag rekommenderar varmt att göra din egen målbildstavla. Det är roligt och något man kan göra själv eller tillsammans med nära och kära. Jag tror starkt på att sätta tydliga och konkreta mål. Då blir det mycket lättare att nå dem. Så börja spara tidningar av olika slag och boka in ett datum!