Blog Image

YogasagorBloggen

Om bloggen

Den första yogasagan skrev jag med min yngsta dotter för många år sedan. Sedan fortsatte vi att fantisera och leka fram fler sagor. Vi använde dem inom familjeyoga och barnyoga. Nu finns några av sagorna utgivna i bokform och jag är stolt som en tupp. Yogasagorna vänder sig i första hand till barn. Min blogg däremot skriver jag för vuxna som vill veta mer om vem jag är och livet kring yogasagorna.


Sagan om Yinanna och Karinyang

2018 Posted on 26 Jul, 2018 19:04


Yinanna och Karinyang hade känt varandra hela livet. De var
varandras motpoler vilket ofta föranledde konflikter som i sin tur innebar
nödvändiga kompromisser. De kunde nämligen inte leva utan varandra; deras
existens var helt beroende av den andres förmåga att samverka. Utan varandras
energi och teamkänsla skulle de dö.

De bodde likvärdigt på en varsin kulle med utsikt. Det enda
som skiljde deras boplatser åt var att Yinanna fått skuggsidan och Karinyang
solsidan. Så hade det alltid varit och Yinanna lärde sig tidigt att acceptera
orättvisan och att leva med den. Men så en dag fick hon nog och skrek:

– Nu är det min tur att få stå i solen!

Karinyang, en aktiv och stark tjej, blev helt tagen på
sängen. Varför hade Yinanna inte sagt något tidigare? Det här var helt ny
information. Hon samlade sig. Vad kunde hon göra för att hjälpa sin vän?

– Varför har du inte sagt något tidigare Yinanna?

Den känsliga flickan svarade att hon inte hade förstått att
även hon behövde sol för att må bra. Det var först nu, efter allt som hänt, som
hon kände kylan och fukten i sin kropp och själ och förstod att hon var tvungen
att ändra på det för att må bra igen.

Logikern Karinyang funderade ett tag och föreslog sedan att
de skulle byta plats med varandra ett tag.

– Kom över och bo på min kulle ett tag och se om det
hjälper, så kan jag bo på din!

Förslaget lockade Yinanna och så blev det. De bytte plats.

Drygt ett år gick. Det var en mycket händelserik tid då
deras värd gick igenom både separationer, olyckor och tog itu med mörker från
sin ungdom. Både Yinanna och Karinyang försökte hjälpa till så gott de kunde.
Yinanna trivdes gott. Hennes intuition fick så mycket eld att sinnena gick på
högvarv och hon kände att hon levde. Växte! Fick styrka och mod att ta tag i de
problem som uppstod. Så här hade hon aldrig tidigare känt. Å, vad hon gladde
sig åt sin nya livssituation. Trivdes. Njöt av livet. Så till den milda grad
att hon glömde bort sin vän på den andra kullen.

Karinyang iakttog sin vän från den mörka och kalla sidan.
Hon såg hur vännen tog för sig och njöt av livet. Själv mådde hon inget vidare.
Faktum var att hon inte trivdes alls. Hennes förut så aktiva och strukturerade
sätt att leda sin värd tog skada av den nya situationen. Den andra verkade ha
glömt henne. Hon blev först förvånad, sedan ledsen och till sist arg, så arg
att svarta tankar tornade upp sig dag för dag och byggde en hög mur. Aldrig
hade hon kunnat tänka sig att den andra skulle behandla henne så illa. Som
luft.

Droppen var när Yinanna lyckades övertala värden att de alla
skulle flytta ut till stugan vid havet för att leva det harmoniska livet. Hur
tänkte hon? Förstod hon inte att det var bara hon som ville leva så? Värden var
lätt att övertala, så naiv och följsam i sitt nya förhållningssätt till livet,
som hon blivit efter sina retreatresor. Hon lyssnade inte alls på Karinyang
längre, bara ignorerade henne, varken såg eller hörde henne när hon ifrågasatte
det rimliga i beslutet. Pratade bara om flow hit och intuition dit.

– Men hallå, kan ni lyssna på mig? skrek Karinyang. Om och
om igen. Men ingen av dem hörde.

Flyttlasset gick, möbler magasinerades för att senare kunna installeras
i en nyproduktion. Ritningarna på det nya huset var inlämnade för godkännande
av kommunen. Karinyang hade tappat sin fulla styrka men lyckades samla ihop
spillrorna av den drake hon visste att hon innerst inne bar på. Hur skulle hon
få Yinanna att se det dumdristiga i idén? Avståndet till barnet skulle öka,
tiden för jobbpendling skulle nästan fördubblas, den tuffa ekonomin i en
nyproduktion skulle göra långresor svåra att genomföra – det som hon visste
sedan tidigare var något som både vännen och värden uppskattade mycket. Det
skulle bli kaos och hon skulle dras med i fallet! Vad kunde hon göra för att
rädda dem?

Till slut kom hon på det. Hon kunde skapa en magkänsla i
värden som Yinanna skulle känna av. Intuition var något hon verkligen tog på
allvar. Det som tidigare styrt henne helt och hållet. Karinyang satsade sina
sista urkrafter för att nå värdens känsla för det rätta. Drakspillrorna i henne
gjorde en sista ansträngning. Det fungerade! Värden började tvivla, fick en
stark magkänsla av att något var fel. Karinyang lyckades faktiskt få henne panikslagen;
Hur hade hon tänkt? Skulle hon binda sig till en plats långt från dottern,
jobbet och alla roliga aktiviteter i stan för att leva ett lugnt och
tillbakadraget liv vid havet? Nej!

Nu var det Yinannas tur att bli överrumplad. Hon som varit
så säker på att hon hjälpt värden på bästa sätt genom sina goda råd om ett mer
harmoniskt liv. Som sett henne bli alltmer avslappnad, intim, mjuk och känslig.
Visst hade hon samtidigt blivit mer passiv, det kunde hon erkänna, men det var
ju bara bra. Vem mår bra av att stressa runt i ett ekorrhjul?

Nu vände hon blicken mot Karinyang och blev förskräckt av
det hon såg! Utanför hennes hem skymtade hon en blek, hålögd och glåmig person
intill en hemsk mur. Hon såg helt nedbruten ut, utan livslust, utan kraft.
Yinanna insåg att hon varit för självisk, att hon glömt sin vän, att hon bara
gått sin egen väg utan hänsyn till övriga inblandade, utan diskussion, utan
kompromiss. Hur hade hon kunnat glömma att de var ett team! Inte heller deras
gemensamma värd verkade lycklig. Faktum var att värden skrek inombords:

– Gör inte det här mot mig – rädda mig!

Yinanna hörde det nu först. Och hon skämdes. Och tänkte. Vad
kunde hon göra för att hjälpa sin vän och värd? Till slut förstod hon. Hon hade
varit för fokuserad på en sak, sitt eget ego, utan att ta hänsyn till helheten.
Hon sa:

– Karinyang, det är dags för oss att flytta hem igen. Du
trivs bäst här och jag trivs bäst där. Låt oss riva muren och byta tillbaka!

Sommaren blev ovanligt varm. Även på den normalt så mörka
kullen var värmen och solen ihärdig. Yinanna började längta efter regnet.
Karinyang däremot blomstrade. Efter återflytten hade hon fått färg och liv
igen. Hennes värd hade fått uppleva passion, vilket smittade av sig även till
henne. Och till Yaninna, så klart, som alltid tog till sig av starka känslor.
De mådde bra. Värden hade dragit i handbromsen, tagit tillbaka alla
bygglovshandlingar, letade boende i stan och skulle rusta taket och några andra
saker på sommarstugan och fortsätta ha den kvar som den var. Hon verkade nöjd
över sitt beslut. Och lycklig.

Hon sa till sina vänner att en stark magkänsla fått henne
att vakna upp och tänka om. Karinyang log. Hon visste ju varför. Och Yinanna
visste varför. De såg på varandra i samförstånd. Cellerna dansade i kroppen på
deras värd och vibrationerna nådde även dem. Krisen hade fört dem närmare
varandra. Att byta boplats en tid hade vidgat deras vyer och perspektiv, ökat
deras förståelse för den andra och fått dem att inse hur mycket de behövde varandra.
Och hur viktigt det är att lyssna på alla parter. De tittade på varandra och bådas
mimik avslöjade en glädje så stor att även värden förundrad stannade upp och
lyssnade.

– Vi kanske ska byta plats lite oftare, fnissade den ena.

– Men inte för länge, fnissade den andra tillbaka.

Livet var verkligen underbart.

Eftertext:

Höger hjärnhalva sägs styra passion, känslor, färger, kreativitet, skratt, intuition,
helhetsuppfattning, orienteringsförmåga, bildförmåga, tolkning av
ansiktsuttryck, musikalitet och andra mjuka värden. Den håller sig till här och
nu men jobbar med många saker samtidigt. Den styr vänster kroppshalva, i det
här fallet vänster axel där Yinanna bor. Den representerar det kvinnliga, Yin,
den receptiva kraften, månen. Det subtila och ogripbara. Inom yoga sägs Yin stå
för avslappning, intimitet, mjukhet, känslighet, det kvinnliga och passiva. Det
kalla och fuktiga. Tigern.

Vänster hjärnhalva sägs styra resonemang, logik, matematik, språk, logik, analys och även
sådant som framtidsplaner. Den koncentrerar sig på en sak i taget och styr
höger kroppshalva. Höger axel i det här fallet, Karinyangs boplats. Den
representerar det manliga, Yang, den aktiva kraften, solen. Den jobbar för riktning,
aktivitet, det konkreta och påtagliga. Yang inom yogan sägs stå för aktivitet,
fokus, intensitet och den manliga, aktiva urkraften. Det ljusa, det varma och
torra. Draken.

Min farmor Anna betyder för mig lugnet i livet, Yin. Jag heter Anna efter henne. Därav
Yinanna.

Min mormor Karin står för passion och aktivitet i livet, Yang. Jag heter Karin efter
henne. Därav Karinyang.



Nu börjar en ny fas i livet

2018 Posted on 29 Apr, 2018 23:34


Jag vet knappt var jag ska börja, så himla mycket har hänt
sedan sist jag skrev här. Inte trodde jag någon var intresserad av det jag
skrev heller, utan att det mest var för min egen skull jag skrev. Men så har
några vänner hört av sig och undrat om jag inte ska skriva en blogg om mina
husplaner (ja, jag planerar att bygga ett hus, hjälp!) och så i dag när jag
pratade med min äldsta dotter som firade ”för-Valborg” i Uppsala med några
vänner, gav hon luren vidare till en av sina vänner, som sa några snälla ord
och efterlyste nya texter i min blogg! Det är ju fantastiskt om unga människor
också är intresserade av att läsa det jag skriver! Och jag vill verkligen
finnas där för vår framtid om jag på minsta sätt kan bidra till en bättre
värld.

Hösten blev riktigt tung. Det låg i luften och när #metoo
startade vällde gamla, gömda minnen över mig likt dementorerna i Harry Potter.
Svart, kall, otäck kyla med skam och skuld och dödsskräck, som svepte in mig i
en sörja och jag var bara tvungen att berätta för någon. Och gud, vad jag har
berättat. Vilken process det blev. Men om detta ska jag skriva någon annan gång,
för jag är inte riktigt mogen att gå ut med mitt ”darkness” i offentligheten
ännu, jag har några saker att göra först. Men det kommer nog…senare…


Dagen före nyårsaftonen åkte jag till Zanzibar på en
yogaresa i förhoppning om att hela mig själv. Den lilla ön som ligger utanför
Tanzanias kust och som inte är större än Gotland, sägs ha en helande kraft. Där
skulle en av mina yogaledare hålla en yogakurs, så det kändes bra att åka själv
och veta att kända människor fanns på plats vid ankomst. Och vilken resa det
blev – snacka om helande! Jag kom hem som en pånyttfödd människa.


Jag landade sent på nyårsaftonen, och det var becksvart när jag
kom ut från den lilla flygplatsen. Alla andra på mitt plan hade redan åkt iväg,
men eftersom min resväska försvann var jag tvungen att göra en anmälan som tog
en stund, så där kom jag ut som ensam, vit kvinna – och hundra vita ögon och
massor av vita tänder stirrade på mig i natten, och jag blev först väldigt rädd!
Sedan insåg jag: det är mörkhyade människor, jag är i Afrika, det här är de
lokala taxichaufförerna. En av dem körde mig till Mustapha´s Place där jag
bodde under mina tio dygn på ön. Väl framme var nyårsfesten i full gång; mat,
trummor, massor av människor som dansade, och så Eva, en bekant hemifrån som
tog emot mig. Vi hoppade in det nya året på danskt vis (några danska turister
ledde oss i nedräkningen) och sedan stupade jag i säng; jag hade ju varit på
resande fot i över ett dygn!


Morgonen därpå mötte mig solen, värmen, en underbar frukost,
en vidunderlig strand och det enorma havet. Dagarna flöt in i varandra. Vi
yogade med tema elementen; kompletterade jord med en utflykt till en farm
(paradisets frukter och kryddor mötte oss – dofter, smaker, synintryck var
storartade), vatten med snorkeltur (ett av världens bästa snorkelvatten sägs
det, det var bara att doppa ner ansiktet så var vi mitt inne i det vackraste av
vackra saltvattensakvarier), och så fortsatte det. Jag fick massage av Juliette, en kvinna
som jobbade på Mustapha´s; hon hade magiska fingrar och hon gjorde även en
hennatatuering på min arm på fri hand, wow! Jag provade healing som jag varit
så skeptisk till, och det var nog bland det bästa jag gjort, jag fick en enorm
hjälp i min läkningsprocess. Tänk om fler kunde vara mindre skeptiska och
faktiskt våga prova, då skulle fler förmodligen må bättre, för man får en enorm
kontakt med sig själv. Det finns såklart andra sätt att söka stillhet och frid också,
det är bara så sällan vi tar chansen. Jag tänker särskilt på unga människor som
Avicii, eller Tim som den olycklige pojken hette, att han skulle ha behövt det.
Och även andra stressade själar som inte är världsartister men som skulle må
bättre om de stannade upp en stund och reflekterade över sitt liv.


Jag läste böcker (”I det sista regnet” av Janesh Vaidya och ”Ju
mindre du gör desto mer får du gjort” av Tommy Hellsten), jag gick långa
ensamma promenader längs stranden, jag vilade, simmade, njöt av värmen och
solen. Mådde bra! Jag träffade människor från orten som aldrig varit någon
annanstans än på ön, jag hängde särskilt med en av dem, Chaggy, som bland annat
visade mig det hus han håller på att bygga. På Zanzibar får du inte gifta dig
förrän du har ett hus åt din fru och dina framtida barn! Banklån är inte ett
alternativ för majoriteten av befolkningen, så det gäller att spara pengar,
köpa byggmaterial när du kan, och sakta, sakta bygga ditt hus. Han räknade med
att vara klar om fem-sex år. Snacka om kontraster med hur vi gör i vårt land;
här ska det gå så snabbt, vi lånar pengar av banken och köper eller bygger
nytt. Kanske något mitt emellan är att föredra?


Jag blev inspirerad av hustanken och tänkte på min nya
målbildstavla som jag gjorde i slutet av sommaren (den förra var jag ju i princip
klar med, hade check på så mycket att jag behövde en ny). På den finns en bild
av ett litet hus med rubrikerna FRÅN SLITEN BOD TILL DRÖMHUS, DRÖMSLOTTET, SKAPA
och BALANS. Det kanske var dags att gå vidare?


Stärkt av min resa och fylld av inre ro, frid och balans,
lät jag tanken löpa fritt och i slutet av februari, med det Zanzibar-sandfyllda
halsbandet om halsen, sa jag upp mitt hyreskontrakt. Jag är redo att lämna mitt
underbara näste där törnar stuckit mig, tårar i överflöd runnit längs mina
kinder, där kropp och själ åkt berg-och-dalbana, men också där jag haft mycket
roligt, med många förtroliga samtal och där jag druckit massor av bubbel (även
alkoholfritt!) och skrattat med vänner. För att till slut hamna i en skön
känsla av att vara färdig här. Jag har landat och nu är det dags att flyga
vidare.


Planen är att flytta till stugan under sommaren och när den
lider mot sitt slut ska jag låta riva den för att ge plats åt ett nytt hus.
Under tiden får jag bo i mina föräldrars stuga som ligger bara några minuters
promenad från min tomt. Processen är igång. Förra veckan lämnade jag in en strandskyddsansökan.
Nu håller en arkitekt på att rita efter en önskelista med ”måste ha” och ”skulle
vilja ha”. Det är spännande och läskigt på samma gång. Jag och min exman ritade
planlösningar i över tio år, så jag är ganska säker på vad jag vill ha. Nu gör
jag det själv och det känns bra!

Dåraktigt eller modigt? Kanske båda. Det blir en utmaning
att bo där med tanke på mina resor till och från jobbet. Och särskilt under
vintern, när det kommer att vara mörkt både när jag åker vid sextiden på morgonen och
mörkt när jag kommer hem igen på kvällen; då blir det spännande att upptäcka
hur jag trivs i mitt eget sällskap. Tur att jag är så himla trevlig! 😉


Och en sak är jag säker på; för mig är Lakbäck den bästa platsen på
jorden; där har jag tillbringat alla mina somrar, och där, på klipporna vid
havet, hämtar jag kraft när jag behöver. Är det någonstans jag ska bygga mitt
bo så är det precis där. Med inspiration från den helande ön. Asante sana (tack så mycket) Zanzibar! <3